Den svenska stumfilmen

Victor Sjöströms stumfilmsklassiker Körkarlen (1921), var först ut att spelas in i den nybyggda Filmstaden i Råsunda, men redan 1913 väckte han politisk debatt med den socialrealistiska skildringen Ingeborg Holm. De svenska stumfilmer som presenteras här är digitalt nyrestaurerade av Svenska filminstitutet, i HD och med musikackompanjemang. Ingrid Bergman gjorde en film tillsammans med Ingmar Bergman, vilken också var hennes sista roll i en spelfilm, och det var Höstsonaten där hon i första hand spelar mot Liv Ullmann som hennes mor. Som det psykologiska drama det är finns en uppgörelse mellan dotter och mor i centrum. Vid ett besök av den världsberömde pianisten tillika hennes självupptagna mor artikulerar dottern Eva nu i vuxen ålder för första gången sina länge instängda känslor för modern. I Det sjunde inseglet är Döden närvarande både som personifikation (spelad av Bengt Ekerot) och som röd tråd då filmen med sin medeltida tidsmiljö upptas av pestens härjningar.

Vissa tvangs helt avsluta sin verksamhet, andra valde att söka sig utomlands. För att kunna genomföra filmen Viskningar och rop (1973) tvingades de medverkande själv satsa sina löner för projektets finansiering men möttes ändå av våldsamma kritikstormar från oliktänkande grupper.[31] När han sedan 1976 greps av polis på Dramaten på oriktiga grunder anklagad för skattebrott var kollisionen ett slutgiltigt faktum. I filmen finns världsberömda bilder när en körkarl kommer klädd som liemannen för att hämta de döendes själar. Under filmens första decennier var Sverige ett av de ledande länderna i att utveckla filmkonsten.

Teater

Per Lindberg gav sig in i filmen med svågern Hjalmar Bergman, som skrev manus till Norrtullsligan (1923), efter Elin Wägners roman. Samma år filmatiserades Strindbergs Fadren av Anna Hofman-Uddgren, Sveriges första kvinnliga regissör. Bergman var redan tidigt engagerad i skapandet av en filmskola i Sverige och anställdes från starten 1964 och ett antal år framåt som ”inspektor” och återkommande föreläsare vid Svenska Filminstitutets Filmskola och dess efterföljare Dramatiska Institutet. I maj–juni 2009 anordnades vid Dramaten den första internationella Bergman-teaterfestivalen, Ingmar Bergman International Theatre Festival, med avsikten att återkomma med några års mellanrum.

Varför restaurera filmen digitalt?

Förutom scenerna med schackpartiet är slutscenen berömd med Döden som dansar i fonden då det skymmer med sina offer. Läs mer om hur denna scen kom till samt annat som rör tillkomsten av filmen. Sommarnattens leende är ett av Bergmans stora mästerverk, hans kanske bästa komedi och filmen som resulterade i hans internationella genombrott – Sommarnattens leende fick pris i den prestigefyllda filmfestivalen i Cannes följande år. Många förknippar Ingmar Bergman med dystra och av svårmod präglade dramer. Men den mångsidige regissören hade stort sinne för komedier, vilka upptar en betydande plats i hans filmografi. Några gånger närmar han sig dessutom skräckfilmen, som i Ansiktet och Vargtimmen.

• Med detta förvandlades han alltmer från en ansedd tungsint, svårtillgänglig konstnär till en mer folkkär, mer lättillgänglig ”nationalikon” i den bredare publikens ögon.
• I förhållande till politiseringen och de nya synsätten hos yngre generationer kulturarbetare under den radikala 68-rörelsens samhällsförändringar fick Bergman växande svårigheter att finna sin plats.
• Medeltidsdramat Det sjunde inseglet (1957), med sina existentiella livsfrågor och med symbolisk koppling till det konkreta kärnvapenhotet i samtiden, gick hos publiken – med Bergmans ord i boken Bilder (1990) – ”som en eldbrand genom världen”.
• De inkluderar nu allt från populärkultur, aktuella händelser till vetenskapliga fenomen.

Manus

Slagfärdiga repliker står som spön i backen och precis som filmen i övrigt kretsar dem inte sällan kring erotikens lustspel. Paret försöker skapa en ordnad tillvaro tillsammans i staden, men som med nya omständigheter blir något helt annat. Kasten mellan solsken och mörker i två ungas relation hade än mer närgånget skildrats i Till glädje (1950), en annan av regissörens tidiga lovvärda produktioner. Bergman flyttade till München 1976; han hade utvandrat från Sverige efter anklagelserna om skatteflykt och återvände inte för att göra spelfilm i Sverige förrän 1981, då han gjorde Fanny och Alexander. Däremot behöll han sin egendom på Fårö och sitt självständigt ägda filmbolag Cinematograph, och vistades där en hel del, främst under somrarna. Om befolkningen och naturen på Fårö gjorde han de båda dokumentärfilmerna Fårödokument 1969 och Fårödokument 1979.

I takt med att Bergmans berömmelse växte internationellt, växte också mängden hängivna beundrare och kulturmänniskor, som önskade få träffa eller arbeta med honom, och av många sågs han i det närmaste som en helig, dyrkad gudom. Inte minst i samband med samlevnaden med Liv Ullmann på 1970-talet blev det internationella mediatrycket allt större och han tvingades bygga murar kring huset på Fårö. Bergman yttrade år 1982, efter premiären på Fanny och Alexander, att denna film skulle bli hans sista och att han nu främst tänkte regissera teater. De följande 20 åren ägnades åt ett antal tv-filmer, manuskript som kom att regisseras av andra filmskapare i hans närhet (t.ex. Trolösa regisserad av Liv Ullmann), samt många regiuppdrag både på Dramaten, Radioteatern och på Kungliga Operan.