Lista över Ingmar Bergmans filmer Wikipedia

Hans filmer utspelar sig främst i Sverige, och flera av dem spelades in på Fårö. Hans olika verk behandlar ämnen som förräderi, galenskap, tro, Guds existens, mänsklighet, död, ungdomars uppväxt, kvinnor och deras roll i samhället, och enkelhetens princip. Han skapade kreativa samarbeten med sina filmfotografer Gunnar Fischer och Sven Nykvist, och i hans skådespelarensemble ingick Harriet Andersson, Bibi Andersson, Liv Ullmann, Gunnar Björnstrand, Erland Josephson, Ingrid Thulin och Max von Sydow.

Konstnären och konstnärskapet

En del av det som förekommer i filmer kan stödja en sådan analys i det annars originella tilltaget att låta två aktörer samspela, fast där bara den ena talar genom en hel film. Det är en film som under sin speltid öppnar sig för en rad tolkningar och det är snarare tolkningsmöjligheterna än handlingen som stimulerar åskådaren. Kameran kommer nära inpå ansikten och huden, här märks inflytandet från danske filmregissören Carl Dreyer.

Höstens svenska filmpremiärer 2024

Denna påbörjade väg av religiöst tvivel följdes samtidigt alltmer av ett sökande efter ett fördjupat, ”metafysiskt” gränsöverskridande filmspråk i mer ångestburna, experimenterande verk som Persona (1966), Vargtimmen (1966), Skammen (1967), Riten (1967), Viskningar och rop (1971), Ansikte mot ansikte (1975) och Ur marionetternas liv (1980). Han sade sig därför starkt förnimma hennes andliga närvaro i sitt vardagsliv och sade sig nu övertygad om ett liv efter döden.[33] Denna nya försonlighet kan ses i verk som Enskilda samtal (1996) och slutverket Saraband (2003). Bergman arbetade ständigt parallellt med teater och film som författare, regissör, producent. Utöver scenteater och film gjorde han under åren 1957 till 2003 ett stort antal produktioner för Sveriges Television, däribland Scener ur ett äktenskap (1973), Ansikte mot ansikte (1976) och manus till Den goda viljan (1992). Han gjorde en mängd produktioner för Radioteatern vid Sveriges Radio samt några uppmärksammade operauppsättningar som Igor Stravinskijs Rucklarens väg (1961) och den egna operan med Daniel Börtz, Backanterna (1991; TV-film 1993) på Kungliga Operan.

Ledtrådar till korsord är ofta kluriga och bygger på att du ska tänka i vida banor. Till exempel när ledorden är Ingmar Bergman webbkryss och svaret är auteur. En passion skildrar fyra personer vars liv vävs in i varandra på en ö med miljöer som för det mesta är lantliga. Det landar i ett nyanserat och ofta återhållet relationsdrama, fast där känslostormar kan utbryta med kort varsel mellan Andreas (Max von Sydow) och Anna (Liv Ullmann) som är mer centrala karaktärer än de andra två som spelas av Bibi Andersson och Erland Josephson. Den tar sitt avstamp i en skådespelare som tystnar på scenen under en teaterföreställning varpå hon bryter ut i ett skrattanfall. Det är svårt att inte tyda detta som en kommentar om konstens tillstånd och/eller värde.

Korsordsfråga Ingmar Bergman

Han har rört sig inom olika stilar från mer poetiska, episka filmer till närmast neorealistiska skildringar som Hamnstad (1948) och Sommaren med Monika (1952). Han har experimenterat med klippteknik och med drömlika former som till exempel i Smultronstället (1957) och Tystnaden (1962), gjort egensinniga historiska kostymfilmer som Det sjunde inseglet (1956) och Jungfrukällan (1959) och ett antal inträngande, psykologiska kammarspel människor emellan, en egen form man inte minst förknippar med Bergman. Med den tyska Ur marionetternas liv (1980) närmar han sig en erotiserande, grävande tysk stil i riktning mot Rainer Werner Fassbinder eller Margarethe von Trotta. I förhållande till politiseringen och de nya synsätten hos yngre generationer kulturarbetare under den radikala 68-rörelsens samhällsförändringar fick Bergman växande svårigheter att finna sin plats. Många av de etablerade generationernas filmmakare och kulturpersoner fick allt svårare att kunna fortsätta sin verksamhet i Sverige.

TV-teater och TV-produktioner

• I Sommarnattens leende understöds kärlekens sublima toner emellanåt av utsökta naturscenerier.
• Bergman flyttade till München 1976; han hade utvandrat från Sverige efter anklagelserna om skatteflykt och återvände inte för att göra spelfilm i Sverige förrän 1981, då han gjorde Fanny och Alexander.
• Till dem hörde Max von Sydow, Bibi Andersson, Harriet Andersson, Gunnar Björnstrand, Erland Josephson, Eva Dahlbäck, Gunnel Lindblom, Stig Olin, Birger Malmsten och Ingrid Thulin.
• Han hade dessutom längre förhållanden med bland andra Harriet Andersson 1952–1955 och Bibi Andersson 1955–1959, båda långvariga medarbetare i hans filmproduktioner.

Bergman började 1953 att arbeta tillsammans med filmfotografen Sven Nykvist med filmen Gycklarnas afton, men först 1960 i filmen Jungfrukällan ersatte Nykvist helt Bergmans dittillsvarande huvudfotograf Gunnar Fischer. Samarbetet med Nykvist varade länge och de två hade en nära och kreativ relation. Han arbetade även gärna återkommande med samma tekniska personal i produktion efter produktion. Han lär ha sagt att han kände ett stort ansvar som regissör och att han måste, nästan som en av många upplevd ”fadersfigur”, stötta sina älskade skådespelare, men många var också de som kunde hamna i onåd om ”kemin” inte stämde.

I en ateljé i Kristianstad gjorde han 1909 den första svenska spelfilmen, Värmlänningarna. Filmen betraktades länge som lågkultur men konkurrerade om delvis samma publik som teaterns. Den tidiga svenska filmen är en berättelse som spänner från farligt folknöje till glimrande guldålder, om exotiska exteriörer, kända förlagor och förevigade förgrundsgestalter. Ingmar Bergman medverkade åren 1938–2002 i 137 scenteater-uppsättningar som regissör (ibland även manusförfattare) i Stockholm, Helsingborg, Malmö, Göteborg, Norrköping, Oslo, Köpenhamn, London, München och Salzburg, och många av dessa uppsättningar har turnerat och gästspelat i ett stort antal länder världen över. I filmer som Sommarnattens leende (1955) och Jungfrukällan (1959) brister aktörer plötsligt ut i sångnummer och filmmusik beledsagar de flesta filmerna. Bergman räknas även som en av de stora bidragande förnyarna inom filmkonsten.

Förutom att ha ett visst drivande medansvar för sina tidigare verksamheter, var han teaterchef på Helsingborgs stadsteater 1944–46 och Dramaten 1963–66, samt Dramachef under sin tid på Malmö stadsteater 1952–58. Han har dessutom satt upp det klassiska svenska sångspelet Värmlänningarna, både för Radioteatern 1951 och på Malmö stadsteater 1958, och Bertolt Brechts Tolvskillingsoperan 1950 på Intiman. Bergmans ursprung var inom teatern, alltifrån barndomens dockteater och laterna magica-experiment i hemmet till amatörteatern vid Mäster Olofsgården, dit han i sin ungdom sökte sig närmast som en tillflykt från en komplicerad hemmiljö och där han emellanåt till och med sov på teatergolvet inlindad i en matta.

Utsikterna att få förtroendet att fortsätta göra film efter detta nederlag bedömdes som minimala. I detta läge kontaktades Bergman av Lorens Marmstedt, en risktagande, fristående filmbolagsdirektör samt producent för Terrafilm och Sveriges Folkbiografer. Marmstedt erbjöd en chans att få göra ännu en film, något Bergman senare med stor tacksamhet beskrev som sin stora räddning för den fortsatta yrkesbanan, och en film ledde till en annan. Från denna tid härrör filmerna Det regnar på vår kärlek (1946), Skepp till Indialand (1947), Musik i mörker (1947) och Fängelse (1949). Fängelse var den första film Bergman regisserade med eget originalmanus. I filmen spelade regissörskonkurrenten Hasse Ekman, som senare gjorde en älskvärd parodi på scener ur denna i en egen film.

Det tar upp en stor plats i Det sjunde inseglet där korsriddaren Antonius Block (Max von Sydow) söker svar om Guds existens till förtvivlan då hans frågor blir utan svar. Kan det värsta vara sant, att efter livet väntar ingenting vare sig i himlen eller underjorden? Till och med Döden, som Antonius ges möjlighet att fråga, är ”en ovetande”. Musiken var för Bergman en tröstare och en livsviktig inspirationskälla genom livet. Till dem hörde Max von Sydow, Bibi Andersson, Harriet Andersson, Gunnar Björnstrand, Erland Josephson, Eva Dahlbäck, Gunnel Lindblom, Stig Olin, Birger Malmsten och Ingrid Thulin. Norskan Liv Ullmann kom med i laget något senare, men arbetade länge och nära med Bergman.